Irans Ahmedinejad i FN: Generalförsamling
”De amerikanska och europeiska folkens värdighet, integritet och rättigheter leks med av ett litet men bedrägligt folk, sionisterna. Även om de är i minoritet så har de dominerat en viktig del av de finansiella centren liksom det politiska besluttagandet i några europeiska länder och i USA på ett bedrägligt, komplext och förstulet sätt.
Utrikesminister Livnis reaktion på Iranska presidentens FN-tal
Ahmadinejas tal i FN demonstrerar de absurda förhållandena i en organisation vars motto är ”aldrig mer”. Men det är inte det värsta. Iran ber nu att få bli medlem i FN:s säkerhetsråd. Det vore som om tillåta en brottsling att bli sin egen domare och jury.
Detta är en absurditet utan like – att en stat som hotar en grannes säkerhet och uppmanar till dess förintelse skulle be en medlem i det organ vars mål är att bevara internationell fred och säkerhet.
Iran är föremålet för Säkerhetsrådets sanktioner eftersom de fortsätter med sitt kärnvapenprogram och förser terrororganisationer med vapen varvid de bryter mot flera av Säkerhetsrådets resolutioner. Ansvarsfulla länder kan inte stödja ett iranskt medlemskap i det organ som är ansvarigt för fullföljandet av dessa sanktioner.
Vad som behövs nu är att göra internationella påtryckningar på Iran som utan tvivel kommer att visa vad priset är för att ignorera det internationella samfundets krav – hellre än att inkludera Iran i det organ som stå i förgrunden för denna aktion.
President Peres i FN:s Generalförsamling:
Det iranska folket är inte vår fiende. Deras fanatiska ledarskap är deras problem och världens angelägenhet. Deras ledare är en fara för dess folk, regionen och världen.
Igår, på denna plats, talade den iranska ledaren åter om den svartaste antisemitiska smädeskriften, Zions Vices protokoll. Ett försök att bringa liv i en av historiens fulaste sammansvärjningar. Deras avskyvärda förnekande av Förintelsen är en skymf av odiskutabla bevis, ett cyniskt förolämpande av överlevande från denna skräck. Och tvärt emot denna församlings antagna resolutioner.
tisdag 28 oktober 2008
Mystisk fixering vid Palestina som offer och Israel som förövare
Rädda Barnen, Svenska Kyrkans Domkyrkoförsamling i Stockholm och Palestinagrupperna anordnade förra måndagen den 13/10, den internationella Barndagen, en stödkonsert för palestinska barn i israeliska fängelser.
Jag hör till dem som är kritisk mot evenemanget. Inte för att jag missunnar palestinska ungdomar i fängelser stöd.Inte heller för att nödvändigtvis alla fakta (som fick stå oemotsagda) som serverades i Storkyrkan nödvändigtvis skulle vara felaktiga. Så behöver inte vara fallet.Men relevanta fakta saknas i broschyrskörden i Storkyrkan om såväl ungdomarnas brott, som den enorma propaganda som palestinska barn och ungdomar utsätts för på Västbanken och Gaza. Rädda Barnen skriver ”barn” men menar i 97% av fallen tonåringar. Av de 334 palestinska ungdomar som f.n, befinner sig i fängsligt förvar är 304 16-18 år och 30 under 16 år. Man skiljer inte på häkte och fängelse. Man glider över huvud taget vad gäller antalet fängslade.Man ifrågasätter inte palestinsk ”undervisning” eller hjärntvätt i ren och skär antisemitism, ibland av dödshetsande slag. OBS -det är inte fråga om Israel-kritik. Detta hat mot judar, hyllande av ”martyrer” (självmordsbombare) och därmed åtföljande dödskultur, genomsyrar såväl dagis och skolor som barnprogram på den palestinska myndighetens TV samt Hamas TV-kanal Al Aqsa. Andra former av missförhållanden är den hederskultur som riktar sig mot främst flickor i det palestinska samhället och som också tigs ihjäl i sådana här sammanhang.
Det som förbryllar mig är den omsorg som prestigefyllda organisationer som Rädda Barnen och Svenska Kyrkan ägnar åt just de ytterst få palestinska ungdomar i israeliskt fängelse, då denna omsorg inte verkar vara relaterad till mängden lidande, antalet skadade, svältande eller dödade barn och ungdomar i världen. Varför?
Rädda Barnens ordförande Inger Ashing skrev i bl.a. Expressen att Rädda Barnen aldrig accepterar att barns rättigheter åsidosätts, var det än händer. Strålande! Då kan man fråga sig varför genomförs inte kraftiga protester mot t ex den Palestinska Myndigheten eller ännu högre grad Hamas behandling av de egna barnen och ungdomarna, utan enbart mot Israel?
Varför satsar Rädda Barnen sin prestige på ett propagandajippo för en ungdomsgrupp i världen? Hur många stödkonserter har Rädda Barnen varit med och arrangerat de senaste 10 – 15 åren? Hur många evenemang har Rädda Barnen ägnat Darfurs barn, Burmas barn, Zimbabwes barn, Kongos barn, Tjetjeniens barn, Tibets barn? Som dessutom inte har fängslats på grund av terroraktiviteter?
Hur många stödkonserter och liknande evenemang har Svenska Kyrkan och Domkyrkoförsamlingen i Stockholm ägnat åt andra behövande barn i världen? Hur många spaltkilometer har dessa organisationer ägnat åt den betydande medicinska hjälp och vård som palestinska barn från Västbanken, Gaza och även barn från övriga Arabvärlden får på israeliska sjukhus? Typ noll?
Att Palestinagrupperna trots betydande statligt stöd i mångmiljonklassen (eller kanske just därför) ägnar sig åt bojkotts- och sanktionskampanjer mot Israel förvånar inte. Men att de får med sig andra stora och viktiga organisationer i samhället med sig är märkligt och mystiskt.
Det är lite som att leta efter den förlorade pengen där gatlyktan lyser. Inte där mörkret råder.
Lisa Abramowicz
Jag hör till dem som är kritisk mot evenemanget. Inte för att jag missunnar palestinska ungdomar i fängelser stöd.Inte heller för att nödvändigtvis alla fakta (som fick stå oemotsagda) som serverades i Storkyrkan nödvändigtvis skulle vara felaktiga. Så behöver inte vara fallet.Men relevanta fakta saknas i broschyrskörden i Storkyrkan om såväl ungdomarnas brott, som den enorma propaganda som palestinska barn och ungdomar utsätts för på Västbanken och Gaza. Rädda Barnen skriver ”barn” men menar i 97% av fallen tonåringar. Av de 334 palestinska ungdomar som f.n, befinner sig i fängsligt förvar är 304 16-18 år och 30 under 16 år. Man skiljer inte på häkte och fängelse. Man glider över huvud taget vad gäller antalet fängslade.Man ifrågasätter inte palestinsk ”undervisning” eller hjärntvätt i ren och skär antisemitism, ibland av dödshetsande slag. OBS -det är inte fråga om Israel-kritik. Detta hat mot judar, hyllande av ”martyrer” (självmordsbombare) och därmed åtföljande dödskultur, genomsyrar såväl dagis och skolor som barnprogram på den palestinska myndighetens TV samt Hamas TV-kanal Al Aqsa. Andra former av missförhållanden är den hederskultur som riktar sig mot främst flickor i det palestinska samhället och som också tigs ihjäl i sådana här sammanhang.
Det som förbryllar mig är den omsorg som prestigefyllda organisationer som Rädda Barnen och Svenska Kyrkan ägnar åt just de ytterst få palestinska ungdomar i israeliskt fängelse, då denna omsorg inte verkar vara relaterad till mängden lidande, antalet skadade, svältande eller dödade barn och ungdomar i världen. Varför?
Rädda Barnens ordförande Inger Ashing skrev i bl.a. Expressen att Rädda Barnen aldrig accepterar att barns rättigheter åsidosätts, var det än händer. Strålande! Då kan man fråga sig varför genomförs inte kraftiga protester mot t ex den Palestinska Myndigheten eller ännu högre grad Hamas behandling av de egna barnen och ungdomarna, utan enbart mot Israel?
Varför satsar Rädda Barnen sin prestige på ett propagandajippo för en ungdomsgrupp i världen? Hur många stödkonserter har Rädda Barnen varit med och arrangerat de senaste 10 – 15 åren? Hur många evenemang har Rädda Barnen ägnat Darfurs barn, Burmas barn, Zimbabwes barn, Kongos barn, Tjetjeniens barn, Tibets barn? Som dessutom inte har fängslats på grund av terroraktiviteter?
Hur många stödkonserter och liknande evenemang har Svenska Kyrkan och Domkyrkoförsamlingen i Stockholm ägnat åt andra behövande barn i världen? Hur många spaltkilometer har dessa organisationer ägnat åt den betydande medicinska hjälp och vård som palestinska barn från Västbanken, Gaza och även barn från övriga Arabvärlden får på israeliska sjukhus? Typ noll?
Att Palestinagrupperna trots betydande statligt stöd i mångmiljonklassen (eller kanske just därför) ägnar sig åt bojkotts- och sanktionskampanjer mot Israel förvånar inte. Men att de får med sig andra stora och viktiga organisationer i samhället med sig är märkligt och mystiskt.
Det är lite som att leta efter den förlorade pengen där gatlyktan lyser. Inte där mörkret råder.
Lisa Abramowicz
Utrikesminister Livni till President Peres: Kan inte bilda en regering
Kadimas ledare, utrikesminister Tzipi Livni har informerat President Peres att hon inte har lyckats få till stånd en koalition för att bilda en regering.
Israels utrikesminister Tzipi Livni har informerat President Shimon Peres att hon inte har kunnat forma en koalition som skulle kunna göra henne till Israels nästa premiärminister. P g a detta kommer förmodligen nyval att hållas i februari.
När hon valdes till partiet Kadimas ledare i september i år, inledde Livni förhandlingar för att forma en koalitionsregering. Men idag, efter mer än fem veckor, har hon kommit till slutsatsen att det inte är möjligt.
Livni hade räknat med att det religiösa partiet Shas som har 12 platser i Knesset skulle ingå i hennes koalition men hon kunde inte gå med på Shas krav att inte förhandla med den Palestinska Myndigheten över Jerusalems status.
Shas-partiets icke-förhandlingsbara ståndpunkt kan betyda att en tvåstatslösning och framtida förhandlingar äventyras. Shas insisterade också på ökade barnbidrag med 1.5 miljarder shekel ($394 miljoner) men Livni var bara villig att erbjuda 400 miljoner shekel ($105 miljoner) och tillade ”Det finns det som staten inte kan säljas för”. Shas väljare består oftast av stora familjer och religiösa yeshiva-studenter som är beroende av regeringen för sitt uppehälle och studiekostnader.
Som Kadimas nyligen valda ledare, hade Livni 42 dagar på sig att forma en koalition och tekniskt har hon fram till den 3 november att göra detta. Men utan Shas och United Torah Judaism-partiet som har 6 platser, kan hon inte få ihop tillräckligt med platser i Knesset för en koalition som både innehåller mitten och vänster/mittenpartier.
President Peres har nu till tisdag på sig att se över situationen och informera Knessets talesman om att Livni inte kan bilda en regering, efter vilket var och en av de 120 Knessetmedlemmarna har tre veckor på sig att bilda en koalition. Enligt israelisk lag krävs ett minimum av 61 medlemmar för att forma en koalition.
Om en regering inte är bildad inom tre veckor efter det att Livni har informerat om att hon inte kan forma en koalition, kallar President Peres till allmänna val som förväntas hållas i februari nästa år. Nuvarande premiärministern Ehud Olmert kommer att sitta kvar på sin post tills en ny koalition har bildats efter 2009 års val.
Olmert avgick den 21 september efter det att pågående undersökningar om korruption under den tid han hade en ministerpost i tidigare israeliska regeringar, resulterade i att hans kabinett blev en interimregering.
Israels utrikesminister Tzipi Livni har informerat President Shimon Peres att hon inte har kunnat forma en koalition som skulle kunna göra henne till Israels nästa premiärminister. P g a detta kommer förmodligen nyval att hållas i februari.
När hon valdes till partiet Kadimas ledare i september i år, inledde Livni förhandlingar för att forma en koalitionsregering. Men idag, efter mer än fem veckor, har hon kommit till slutsatsen att det inte är möjligt.
Livni hade räknat med att det religiösa partiet Shas som har 12 platser i Knesset skulle ingå i hennes koalition men hon kunde inte gå med på Shas krav att inte förhandla med den Palestinska Myndigheten över Jerusalems status.
Shas-partiets icke-förhandlingsbara ståndpunkt kan betyda att en tvåstatslösning och framtida förhandlingar äventyras. Shas insisterade också på ökade barnbidrag med 1.5 miljarder shekel ($394 miljoner) men Livni var bara villig att erbjuda 400 miljoner shekel ($105 miljoner) och tillade ”Det finns det som staten inte kan säljas för”. Shas väljare består oftast av stora familjer och religiösa yeshiva-studenter som är beroende av regeringen för sitt uppehälle och studiekostnader.
Som Kadimas nyligen valda ledare, hade Livni 42 dagar på sig att forma en koalition och tekniskt har hon fram till den 3 november att göra detta. Men utan Shas och United Torah Judaism-partiet som har 6 platser, kan hon inte få ihop tillräckligt med platser i Knesset för en koalition som både innehåller mitten och vänster/mittenpartier.
President Peres har nu till tisdag på sig att se över situationen och informera Knessets talesman om att Livni inte kan bilda en regering, efter vilket var och en av de 120 Knessetmedlemmarna har tre veckor på sig att bilda en koalition. Enligt israelisk lag krävs ett minimum av 61 medlemmar för att forma en koalition.
Om en regering inte är bildad inom tre veckor efter det att Livni har informerat om att hon inte kan forma en koalition, kallar President Peres till allmänna val som förväntas hållas i februari nästa år. Nuvarande premiärministern Ehud Olmert kommer att sitta kvar på sin post tills en ny koalition har bildats efter 2009 års val.
Olmert avgick den 21 september efter det att pågående undersökningar om korruption under den tid han hade en ministerpost i tidigare israeliska regeringar, resulterade i att hans kabinett blev en interimregering.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)